Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor världen över och utgör cirka 25% av alla cancerfall hos kvinnor. Även om sjukdomen främst drabbar kvinnor kan även män utveckla bröstcancer, dock endast i cirka 1% av fallen. Incidensen ökar med åldern, med högst risk efter 50 års ålder, men sjukdomen kan drabba kvinnor i alla åldrar.
Bröstvävnaden består av mjölkgångar, mjölkkörtlar och stödjevävnad. Cancer kan utvecklas i olika delar av bröstet, men de vanligaste typerna är duktal cancer (som börjar i mjölkgångarna) och lobulär cancer (som börjar i mjölkproducerande körtlarna). Dessa kan vara invasiva, vilket betyder att de sprider sig till omgivande vävnad, eller icke-invasiva (in situ), vilket betyder att de stannar inom sitt ursprungsområde.
Riskfaktorerna för bröstcancer är mångfacetterade. Ålder är den starkaste riskfaktorn, med över 80% av fallen som diagnostiseras efter 50 års ålder. Genetiska faktorer spelar en betydande roll – mutationer i BRCA1- och BRCA2-generna ökar risken dramatiskt, med livstidsrisk på 50-85% för bärare. Familjehistorik av bröst- eller äggstockscancer ökar också risken, särskilt om flera nära släktingar drabbats i ung ålder.
Hormonella faktorer påverkar risken betydligt. Tidig menstruation (före 12 års ålder), sen menopaus (efter 55 år), barnlöshet eller sen första graviditet (efter 30 år) ökar exponeringen för östrogen och därmed risken. Hormonersättningsterapi, särskilt kombinerad östrogen-progesteron behandling, ökar också risken. Livsstilsfaktorer som alkoholkonsumtion, övervikt efter menopausen, fysisk inaktivitet och exponering för joniserande strålning bidrar till ökad risk.
Tidiga symtom på bröstcancer kan vara subtila. Den vanligaste första tecken är en knöl eller förtjockning i bröstet eller armhålan som känns annorlunda än omgivande vävnad. Andra varningssignaler inkluderar förändringar i bröstets storlek eller form, hudförändringar som rynkor, orange-peel-textur eller rodnad, förändringar i bröstvårtan som indragning eller flytning (särskilt blodigt), och ihållande smärta i bröstet eller armhålan.
Screening spelar en avgörande roll i tidig upptäckt. Mammografiscreening rekommenderas vanligtvis från 40-50 års ålder beroende på riskprofil och nationella riktlinjer. Mammografi kan upptäcka cancer 1-3 år innan den kan kännas som en knöl. För kvinnor med hög risk kan MR-undersökning rekommenderas som komplement. Regelbunden självundersökning av brösten, även om den inte ersätter professionell screening, kan hjälpa kvinnor att känna igen normala förändringar och upptäcka avvikelser.
Diagnostik börjar med klinisk undersökning och bilddiagnostik. Om mammografi eller ultraljud visar misstänkta förändringar utförs vävnadsprov (biopsi) för att bekräfta diagnosen. Kärnålsbiopsi är den vanligaste metoden och ger tillräckligt med vävnad för både diagnos och molekylära analyser. När cancer bekräftas utförs staging för att bestämma utbredning, vanligtvis med datortomografi, skelettscanning eller PET-undersökning.
Behandlingen av bröstcancer är multimodal och individualiserad baserat på tumorens storlek, grad, hormonreceptorstatus, HER2-status, patientens ålder och allmäntillstånd. Kirurgi är ofta förstahandsbehandling och kan vara bröstbevarande (lumpektomi) eller mastektomi (bröstborttagning). Sentinel node-biopsi utförs för att undersöka lymfkörtelspridning. Bröstrekonstruktion kan erbjudas samtidigt eller senare.
Adjuvant (kompletterande) behandling efter kirurgi minskar risken för återfall. Strålbehandling rekommenderas vanligtvis efter bröstbevarande kirurgi och ibland efter mastektomi. Systemisk behandling inkluderar kemoterapi, hormonterapi och riktad terapi. Kemoterapi används för att minska risken för fjärrmetastaser och kan ges före (neoadjuvant) eller efter kirurgi. Vanliga regimer inkluderar antracykliner och taxaner.
Hormonterapi är effektiv för hormonreceptorpositiva tumörer (cirka 70% av fallen). Tamoxifen blockerar östrogenreceptorer och används hos både pre- och postmenopausala kvinnor. Aromatashämmare (anastrozol, letrozol, exemestan) minskar östrogenproduktionen och används främst hos postmenopausala kvinnor. Behandlingen pågår vanligtvis 5-10 år.
Riktad terapi revolutionerar behandlingen av vissa cancertyper. Trastuzumab (Herceptin) och andra HER2-riktade läkemedel används för HER2-positiva tumörer (cirka 20% av fallen). CDK4/6-hämmare som palbociclib används i kombination med hormonterapi för avancerad hormonreceptorpositiv cancer. Immunterapi med checkpoint-hämmare visar lovande resultat för trippelnegativ bröstcancer.
Metastatisk bröstcancer, där cancern spridit sig till andra organ, är vanligtvis inte botbar men ofta behandlingsbar under lång tid. Behandlingen fokuserar på att kontrollera sjukdomen, lindra symtom och bevara livskvalitet. Nya läkemedel förlänger kontinuerligt överlevnaden för dessa patienter.
Biverkningar av behandling kan vara betydande. Kemoterapi kan orsaka trötthet, illamående, håravfall, infektionsrisk och neuropati. Hormonterapi kan ge värmevallningar, ledvärk och ökad risk för osteoporos. Strålbehandling kan orsaka hudreaktioner och trötthet. Långsiktiga effekter kan inkludera lymfödem, hjärtproblem och risk för sekundärcancer.
Psykosocialt stöd är avgörande genom hela cancerresan. Diagnosen påverkar ofta patientens identitet, kroppsuppfattning och relationer. Stödgrupper, rådgivning och kontakt med andra canceröverlevare kan vara värdefulla resurser. Fertilitetsbevarande åtgärder bör diskuteras med yngre kvinnor innan behandling.
Prognosen för bröstcancer har förbättrats dramatiskt de senaste decennierna. Femårsöverlevnaden är över 90% när cancern upptäcks tidigt och behandlas adekvat. Faktorer som påverkar prognosen inkluderar stadium vid diagnos, tumörstorlek, lymfkörtelengagemang, histologisk grad och molekylära markörer. Regelbunden uppföljning är nödvändig för att upptäcka återfall och hantera långsiktiga effekter av behandling.