Droppfot, även känd som fotdropp eller peroneus parese, är ett neurologiskt tillstånd som karakteriseras av svaghet eller förlamning av musklerna som ansvarar för dorsiflexion av foten och tårna. Detta resulterar i en oförmåga att lyfta fotens framre del, vilket får patienten att ”släpa” foten när de går och skapar en karakteristisk gångstil. Tillståndet kan vara temporärt eller permanent och påverkar betydligt patientens mobilitet och livskvalitet.
Anatomi och fysiologi
För att förstå droppfot är det essentiellt att känna till den relevanta anatomin. Peroneus communis-nerven (gemensamma fibularis-nerven) är den primära nerven som kontrollerar dorsiflexion av foten. Denna nerv delar sig i peroneus profundus och peroneus superficialis-nerverna, som innerverar olika muskelgrupper i underbenets främre och laterala kompartment. Tibialis anterior-muskeln är den huvudsakliga dorsalflexorn och innerveras av peroneus profundus-nerven. När denna nerv skadas eller komprimeras kan det resultera i droppfot. Nerven är särskilt sårbar där den passerar runt fibulahuvudet, strax under knäet, på grund av dess ytliga läge.
Etiologi och orsaker
Droppfot kan uppstå från olika orsaker på olika nivåer i det neurologiska systemet. Perifer nervskada är den vanligaste orsaken och kan bero på trauma, kompression, eller neuropati. Peroneus communis-nerven kan skadas vid frakturer av fibula, knäoperationer, långvarigt sittande med korsade ben, eller genom extern kompression från gips eller bandage. Systemiska tillstånd som diabetes mellitus kan orsaka perifer neuropati som påverkar fotens funktion. Ryggmärgsskador, särskilt i ländryggen (L4-L5 eller L5-S1), kan också resultera i droppfot genom påverkan på nervrötternas funktion. Andra neurologiska tillstånd som stroke, multipel skleros, ALS (amyotrofisk lateral skleros), eller hjärntumörer kan också orsaka droppfot genom påverkan på de centrala motoriska banorna.
Klinisk presentation och symtom
Det mest karakteristiska symptomet vid droppfot är oförmågan att lyfta fotens framre del och tårna uppåt. Detta leder till en specifik gångstil där patienten måste lyfta benet högre än normalt för att undvika att foten släpar mot marken. Denna gång kallas för ”hästgång” eller ”steppergång”. Patienter kan också uppleva känselnedsättning eller domningar i fotens övre del och mellan första och andra tån, särskilt om peroneus profundus-nerven är påverkad. Svaghet i fotens eversion (utåtvridning) kan också förekomma om peroneus superficialis-nerven är involverad. Många patienter utvecklar kompensatoriska gångmönster som kan leda till sekundära problem som höftsmärta, knäsmärta eller ryggsmärta på grund av förändrad biomekanik.
Diagnostik och bedömning
Diagnosen droppfot baseras på klinisk undersökning och kan bekräftas med olika diagnostiska tester. Den fysiska undersökningen inkluderar bedömning av muskelstyrka, reflexer och sensorisk funktion. Specifika tester som bedömer dorsalflexion och eversion av foten är avgörande. Elektromyografi (EMG) och nervledningsstudier är värdefulla verktyg för att lokalisera skadan och bedöma dess svårighetsgrad. Dessa tester kan skilja mellan nervrotsskador, perifer nervskada och muskelsjukdom. Bildgivning som MRI av ryggraden kan vara nödvändig om en central orsak misstänks. MRI av peroneus-nerven kan visualisera strukturella abnormaliteter eller kompression av nerven. Blodprover kan utföras för att utesluta systemiska orsaker som diabetes eller inflammatoriska tillstånd.
Behandlingsalternativ
Behandlingen av droppfot beror på den underliggande orsaken och skadans svårighetsgrad. Konservativ behandling är ofta förstahandsval och inkluderar flera modaliteter. Fysioterapi är centralt i behandlingen och fokuserar på att stärka kvarvarande muskulatur, förbättra balans och koordination, samt träna kompensatoriska rörelsemönster. Ortoser, särskilt ankel-fot-ortoser (AFO), är mycket effektiva för att stödja foten i dorsalflexion och förbättra gångfunktionen. Dessa kan vara statiska eller dynamiska beroende på patientens behov och aktivitetsnivå. Funktionell elektrisk stimulering (FES) är en innovativ behandling som använder elektriska impulser för att stimulera peroneus-nerven och orsaka dorsalflexion under gång. Denna teknik kan vara särskilt användbar för patienter med central nervskada som stroke.
Kirurgisk behandling
Kirurgisk intervention övervägs när konservativ behandling är otillräcklig eller när anatomiska rekonstruktioner är möjliga. Nervreparation eller nervtransplantation kan vara aktuellt vid akuta nervskador om de utförs inom lämplig tidsram, vanligtvis inom 6-12 månader efter skadan. Tendontransfers är en etablerad kirurgisk teknik där friska senor omdirigeras för att ersätta funktionen av förlamade muskler. Vanliga procedurer inkluderar transfer av tibialis posterior-senan eller flexor digitorum longus-senan för att återställa dorsalflexion. Artrodesis (ledförsteining) av fotleden kan övervägas i svåra fall för att ge stabilitet, även om detta resulterar i förlust av fotledens rörlighet. Moderna tekniker inkluderar också implanterbara system för funktionell elektrisk stimulering som kan ge mer naturliga rörelsemönster.
Prognos och återhämtning
Prognosen för droppfot varierar betydligt beroende på den underliggande orsaken och skadans svårighetsgrad. Kompressionsrelaterad droppfot, särskilt om den upptäcks och behandlas tidigt, har ofta god prognos med potentiell för fullständig återhämtning. Nerväterväxt sker vanligtvis med en hastighet av 1-2 mm per dag, så återhämtning från perifer nervskada kan ta månader till år. Traumatisk nervskada har varierande prognos beroende på skadans typ – neurapraxia (tillfällig nervdysfunktion) återhämtar sig vanligtvis inom veckor till månader, medan axonotmesis och neurotmesis kan kräva längre tid eller aldrig återhämta sig fullständigt. Central droppfot från stroke eller ryggmärgsskada har ofta mer reserverad prognos, men betydande förbättringar kan ske med intensiv rehabilitering och moderna behandlingstekniker.
Livskvalitet och anpassning
Droppfot påverkar inte bara fysisk funktion utan också psykologiskt välbefinnande och social delaktighet. Patienter kan uppleva frustration, nedsatt självförtroende och social isolering på grund av förändrad mobilitet och gångutseende. Omfattande rehabilitering som inkluderar arbetsterapi, psykologiskt stöd och anpassning av hemmiljön är ofta nödvändig. Moderna hjälpmedel och adaptiv utrustning kan förbättra självständighet och livskvalitet avsevärt. Patientutbildning om tillståndet, behandlingsalternativ och långsiktiga utsikter är avgörande för att hjälpa patienter att fatta informerade beslut och utveckla realistiska förväntningar för återhämtning och anpassning.